Allt på en gång.
Är det inte lite så i livet? Först händer ingenting sen händer allt på en gång?
En enda radda med ketchupeffekter..
En enda radda med ketchupeffekter..
I måndags sladdade stackars David med vår bil och hamnade på sidan. Så nu har vi ingen bil längre. Men jag har en David och tack gode Gud för det! Det gick trots allt väldigt bra, men jag gick ändå och ältade hur illa det kunde gått och så där som man gör. Läskigt.
Det är lite sorgligt med bilen faktiskt. Jag är en väldigt känslosam person och jag kan ine låta bli att tycka att det är ledsamt att vår kära bil är borta. Bilen vi åkte på vår första "dejt" i. Bilen som tagit oss till Hönö och bröllopsresa och allt möjligt. Bilen där vi hade tid att sitta och prata ifred i. Utan RMM 116 hade det kanske inte blivit nåt Helena & David.. Knasigt.
Igår bokade jag och Emma biljetter till L O S A N G E L E S ! ! ! !
Vi ska hälsa på kära Josefin i juni och det ska bli SÅ roligt. Det känns fantastiskt att ha något att se fram emot, det är en ganska mastig vår här framöver med uppsats, praktik och arbetsmarknadsekonomi...
Och Emma som är världens bästa klarade sin omtenta i juridiken så nu kan hon fortsätta programmet som vanligt. Halleluja, är allt man kan säga. Los Angeles-resan blir ett enda stort kalas :-)
Nu är jag i Stockholm. Sitter i fina Linneas säng, där jag ska sova inatt eftersom hon är i Florida och gör praktik.
Åkte med min snälle till svåger till Karlstad imorse. En biltur som förutom att det var trevligt sparade mig en timmes sömn, en språngmarsch till tågstationen i minusgrader och nästan 500 spänn. Inte illa! :-)
Nu är uppsatsplanen opponerad på, och examinatorn sa att den var oerhört välskriven. Hurra! Lite förtydlignde av syfte och forskningsfrågor, men det är a piece of cake i sammanhanget. Nu ska vi bara överleva 9 timmar opponering till så drar uppsatskursen igång sen.
Jisses.
Egentligen vill jag hem till mamma och pappa, gå promenad med Tetsuo, hälsa på farmor och farfar och mysa i soffan. Men det kan jag inte tänka på nu, för då kommer den här veckan aldrig ta slut.
Godnatt!
Det är mycket nu.
Det är svårt det där med att beklaga sig. I alla fall om anledningarna är självvalda, det blir drygt att lyssna på.
Men det är mycket nu.
Den här veckan pluggar jag 100% SYV (internationell utbildningspolitik), 25% sång (röstutveckling & andning m.m.) och jobbar typ 50%.
Plus att jag har en inbyggd "allt-ska-va-städat-och-fint-till-första-advent"-känsla. Det är iofs i sig inget jobbigt, jag gillar jul och jag gillar advent ännu mer. Men ändå.
Plus massa frivilliga åtaganden som Stora barnkalas, Julbasar, Onsdagsträffar med pensionärer osv.
Det är ju tur att allt är roligt, annars skulle det ju inte gå.
Men nu är jag trött.
Idag har jag nämligen jobbat på julbord i TOLV timmar. Det betyder att jag har varit käck och trevlig i tolv timmar. Att jag har lett i tolv timmar. Att jag har stått och gått i ungefär elva timmar.
Som sagt, det är tur att det är roligt.
Godnatt!
/Humla
Skratta inte åt mig.
Alltså, i helgen har jag funderat lite på hur folk tänker.
Jag har träffat inte mindre än tre personer, bekanta till mig, som tagit sig friheten att skratta åt mitt val av yrke.
Det tycker jag är intressant.
Det tycker jag är intressant.
Man kommer med kommentarer som "Det kan man ju ändå inte behöva utbildning till?!", "Det kan ju inte vara så svårt?","Det finns det väl ändå inga jobb som?". Först låter det lite så där skämtsamt, men man förstår efterhand att nä, det är som så ofta: man skojar men egentligen är man allvarlig.
Och nej. det finns inte jättemånga jobb som SYV. Men det gör väl inte yket mindre viktigt? Nej, allt är inte jättesvårt, men det kräver kunskap om hela arbetsmarknaden, hela utbildningsmarknaden och hela människans psyke i valsituationer. Det är ganska mycket, om ni inte redan fattat det. Och ja, man behöver utbildning för att göra jobbet ordentligt.
Det finns SYVar som förstört för många elever. Gett fel information, klantat till det med kurser, påverkat dem till felval. Det kan förstås hända även om man är utbildad, men risken minskar avsevärt om man är det.
Det allra mest intressanta är kanske att dessa skrattande människor alla är småbarnsföräldrar. Säg mig, den dag ditt barn ska göra ett i någon mån livavgörande val, vill du då inte att det ska få professionell vägledning i det?
Jo just det.
Jo just det.
Jag förstår att många har dåliga erfarenheter av SYVare, men jag är så innerligt trött på att behöva försvara mig och min dröm. Jag tänker bli en bra SYV, en lyssnare vars jobb är att inte göra som mina bekanta.
För jag vet bättre än att skratta åt andras drömmar.
Den komplexa ensamheten
Än en gång fascinerad jag av hur ensamhet är en känsla som kan dyka upp lite hursomhelst, utan riktig relation till verkligheten.
Jag är inte ensam.
Jag har David. Jag har familjen. Jag har vänner i Arvika. Jag har vänner på andra orter som jag vet att jag kan ringa närsomhelst.
Men ändå, ibland känner jag mig ensam.
De flesta av mina bästa vänner bor långt bort. Det är jag inte van. Jag trivdes bäst typ för ett år sen när Sayuri och Josse bodde i stan. Då kunde vi spontanses och dra en vända Ticket to ride. Dricka en kopp te och njuta av livet. Hade Emma bott här också hade varit perfekt :)
Nu har jag också vänner här, vi ses, vi umgås, jag uppskattar det verkligen, tro inte annat! Men det där spontana, att ses utan att behöva förklara sig, att känna varandra på djupet. Brudarna, tjejgänget. Det har jag inte. Jag vet att det är få förunnat att ha sånna vänner, så jag borde kanske inte klaga. Men jag är så oerhört bortskämd med att ha fina vänner alldeles intill. Det har jag haft sen gymnasiet faktiskt. Betel, Kongo, Norrköping och sen Arvika igen. Nu är det inte så, och det saknar jag verkligen.
Kanske är det därför jag funderat över mina olevda liv, om inte om hade varit hade jag ju haft dem, vännerna, nära.
Kanske är jag bara lat som inte orkar ta tag i att lära känna nya bästa vänner.
Hursomhelst; det finns ljus. Världens bästa Sayuri kommer vara i Arvika i sommar. Jag studsade av glädje när jag hörde det! Det kommer bli en fantastisk sommar. Stockholmsbrudarna kan jag träffa var femte vecka och verkligen umgås. Fylla på min kvot.
Det är bra.
Som sagt, jag är inte ensam. Och kanske är jag inte helle ensam om att fundera över den komplexa ensamheten.
Tusen olevda liv.
Senaste veckan har jag funderat.
Tomas Sjödin (fantastisk krönikör, författare, pastor) har skrivit en roman som heter "Tusen olevda liv". Jag har inte läst den, så det kanske är konstigt av mig att referera till den, men jag gör det ändå... Jag har nämligen hört att den ska handla om att vid varje val man gör innebär att vi väljer bort allt annat, och att man på så sätt har tusen olevda liv inom sig. Liv man skulle levt om man valt annorlunda. Hoppas jag gör boken rättvisa...
Och just det där med val har jag funderat över sista tiden. Förra veckan var jag i Göteborg och träffade gamla kära vänner. Bodde hos min käraste Emma och njöt av lite ledighet. Det var då det slog mig: här skulle jag kunnat bo. Här skulle jag kunnat levt. Om allting varit annorlunda.
Den här veckan är jag i Stockholm med plugget. Träffade en vän från Betel på universitet igår och det satte också igång tankarna. Han har bott en vända i Gbg och pluggar nu till jurist. Den vägen valde han.
Ikväll har jag varit på en fet gospelkonsert med Vasagospel, By Grace och Bryant Jones. Jag visste att någa Betlare skulle dit. Det visade sig att vi var tio stycken till slut...! Så märkligt. Hann inte prata med alla, men det kändes så speciellt att vi delat ett år av våra liv (mer eller mindre nära varandra) och nu fanns vi plötsligt, tre år senare i en Frälsiskyrka en torsdagkväll.
När vi gick hem kom det igen. Här skulle jag kunnat bo Här skulle jag VERKLIGEN kunnat bo. Och jag skulle gillat det. Delar veckan med fina kollektiv 466, kära vänner från Kongo m.m. Jag skulle älska att träffa dem oftare.
Mycket av mig finns i Stockholm, även om jag inte alltid tror det.
Så. Hade inte om funnits hade jag bott i Göteborg. Eller Stockholm. Eller utomlands. Och kanske gjort nåt helt annat. Men med tanke på att det där "omet" till stor del är David, så blir det ju en annan sak. Jag är glad att jag har ett om. Jag älskar mitt om.
Jag kan hälsa på Göteborg. Jag är ofta i Stockholm. Och med tanke på att jag får leva med världens bästa "om", så är jag ätt nöjd med att inte sörja min tusen olevda liv.
Att prioritera själen.
Idag skulle jag läsa typ 200 sidor av arbetsmarknadsprognoser, näringslivsanalyser etc.
Det gjorde jag inte.
Istället bakade jag semlor och tog med upp till farmor och farfar. Fikade och pratade några timmar.
Diskuterade gamla tidningsurklipp med radioprogrammen på 40-talet och hur min farfars bror överlevde ett nästan fritt fall på 18 meter. (Hur lyckas man med det?!) Fick reda på att farmor en gång pysslat med amatörteater. Då lärde jag mig någonting om mig själv.
Gick hem och löste korsord.
Åt middag med nästan hela familjen.
Spelade spel med min käre far.
Ibland är det bästa för själen inte samma sak som det bästa för studierna.
Då får man prioritera.
Och är det nånting jag lärt mig hittills i livet så är det att prioritera själen.
Helena <3 David = sant
Så var det äntligen dags. Sagan blev sann. Han blev min.
När man inte är äldre än 22 så får man väl knappt säga "äntligen" när det handlar om bröllop, men det känns så.
Vi har upplevt fyra år tillsammans, både på distans och nära. Vi överlevde Stockholm, vi överlevde Kongo.
Han har väntat på mig. Nu var det dags, han blev min på riktigt. Äntligen.
Vi har upplevt fyra år tillsammans, både på distans och nära. Vi överlevde Stockholm, vi överlevde Kongo.
Han har väntat på mig. Nu var det dags, han blev min på riktigt. Äntligen.
Det blev inte som vi trodde, det blev ungefär en miljon gånger bättre. Ärligt talat.
På morgonen var jag hos frisören som gjorde mig riktigt snygg. Jag kände mig så där härligt kvinnlig och kunglig som jag hade hoppats :) David hämtade mig och Emma hos frisören, och att se varandra bröllopsklädda var verkligen speciellt!
Min käre störstebror fotograferade oss i kyrkan innan vigseln och sen åt vi lunch i församlingshemmet.
Kl. 14 var det dags. Klockorna ringde, stråkkvartetten började spela och sen gjorde vi entre. Kyrkan var nästan full, allt gick som planerat, jag läste min spoken word och vi kom ihåg löftena :) Stort kramkalas utanför kyrkan, vi var så tacksamma att det inte regnade!
Sen var det dags för festen! Vi fick göra världens spexigaste entré: rakt ut på scenen med hjärtkonfetti och Winter games i högtalarna! Middagen var god: sushi (tack än en gång Sayuri, det var fantastiskt!), fläskfilé, potatisgratäng och kantarellsås och till sist lingonparfait till efterrätt. Senare åt vi White Lady tårta med blåbär i, och på natten popcorn och hemkokt kola som jag gjort.
Det häftigaste var att SÅ många ville delta med olika saker på festen. Drama av Fröding på värmländska, Sång på Kikongo av hela kongoklassen, tårdrypande tal, dikter, kärleksförklaringar, föräldrarnas minnen m.m. Fantastiskt! Vi är verkligen helt överväldigade av tacksamhet.
Så många bode tackas mer än vi nånsin kommer klara. Fotografer, kockar, serveringspersonal, familjer som slitit häcken av sig med allt, vänner och värdar. Dessa värdar alltså. De är så ofantligt ambitiösa och fantastiska, de hade fixat tusen saker: fantastiska häften, detaljer i mängder, bröllopstipsrad... Galet.
Nu har det gått nästan två veckor. Jag har fortfarande inte smält alla intryck, allt det fantastiska. Kanske lägger upp nån bild, så ni får se hur snygga vi var :)
Nu finns bara tre ord.
Kär, lycklig & tacksam.
med kärlek
/Fru Johannesson. Äntligen :)
onsdag 24/10
Så här efter midnatt kommer tilltänket.
Det nu huvudet fått tillräcklig distans till böckerna, till nyheterna till omvärlden.
Det är nu jag hinner.
Jag borde förstås sova. Men det är mycket man borde.
Mina dagar är välfyllda. Varierade, men fulla.
Jag pluggar, jobbar lite på Fisken, pluggar lite mera, åker en sväng till Karlstad.
Ikväll var jag på konsert med Davids elever, det var roligt.
Så tacksam att jag får jobba lite också! Det är värdefullt att träffa människor. Ärliga, enkla barn som inte krånglar till det. Sen är en arbetsdag ett ganska bra tillskott i kassan.
Den här veckan består mycket av lådor. På lördag får vi nämligen tillträde till VÅR nya lägenhet. Det är förstås Davids lägenhet så länge, men så småningom ska ju jag också bo där. Det känns... stort. Det känns knäppt. Och jätte, jättebra.
Om två månader och fem dagar är jag fru.
Jag tycker själv det är jobbigt när folk tjatar om grejer, men det här kan jag liksom inte låta bli...
Ambitionen är något... nedtonad? Nej inte riktigt så, men alltså, i början är det lätt att tänka vad alla kommer tänka, vad alla ska tycka och så. Nu känns det mer som... Det blir vårt bröllop hur det än blir. Klyschigt och fint, men sant är det.
Om två månader och fem dagar är jag fru.
Amen.
ett långt mellanslag
När jag inte har skrivit på en hel sommar så känner jag alltid att jag borde fylla igen luckan med allt som hänt. Men problemet är att när jag väl känner för att skriva, då är det nåt helt annat det handlar om. Jag kommer vilja fylla igen och berätta om hela den strålande fantastiska sommar som gått. Men inte just nu, för jag ska snart gå i säng.
Jag måste bara säga att hela den här hösten känns som ett enda långt mellanslag. En väntan på nästa steg, nästa ord, nästa spänning.
Om 36 dagar får David tillträde till vår nya lägenhet. VÅR första, gemensamma, älskade lägenhet. Jag flyttar in efter bröllopet och jag längtar halvt ihjäl mig. På lördag är det tre månader till dagen B. Det är massor som ska fixas såklart, men jag är inte stressad. Det är så mycket annat som händer ändå, jag har inte varken tid eller lust att stressa.
Hela den här hösten känns som ett tomrum. Längtar efter något större, något bättre, något varmare, något helare. Jag tror att man kan leva ett helt, tillräckligt liv själv. Att man kan vara lycklig på sina egna två fötter.
Men nu känner jag inte så.
Men nu känner jag inte så.
Den här hösten är det sista hållna andetaget tills jag ska få bli hel och äntligen komma hem.
Godnatt.
Hel och ren?
Jag är konfunderad.
Jag hänger lite på forum, och (pågrund av förra inläggets innehåll) så handlar särskilt ett av dem om bröllop. Där var en fråga: " Har man klädkod i kyrkan, eller går det bra att gifta sig i jeans och tröja?"
Absolut en befogad fråga eftersom kyrkbröllop har en tendens att var likamed pampigt, storslaget, påkostat och rent av pråligt i allt, likaså klädseln. Men JA, man får gärna gifta sig i jeans. Jag tycker det vore kraftigt skönt med nån som gjorde det. Kärleken ska hålla i vardagen och det vore fint om nån tog med det till själva vigseln. Men det är klart, kärleken är värd att firas, och då kan ju fina(re) kläder vara ett sätt att markera.
Men nu till frågan. Det som gjorde mig konfunderad.
En präst svarade på frågan, och han skrev nåt i stil med: etiketten säger att man inte ska ha för urringat eller för kort kjol. Bara axlar nämdes också, men mest som att det var förr folk brydde sig om det. Okej, fine, jag kan förstå att nån kan tycka att det är provocerande men utmanade kädsel. Eller ja, jag har svårt att förstå det, men okej, så kan det vara.
Men sen skriver människan: "Personligen tycker jag att "hel och ren" är den bästa klädkoden i kyrkan"
Är inte det helt sjukt?
Först tänkte jag: " Ja, det är ju bra, det låter inte så dömande, hel och ren låter inte så petigt, bara trevligt"
Men sen. Det är ju vekligen HELT vrickat om "Heloch ren" skulle vara det vi vill se i kyrkan!
Vilka hängde Jesus med? Vilka? Inte var det de hela och rena i alla fall. Jesus umgicks med horor. Jag vet inte mycket om hororna på den tiden men jag tror inte att de var hela, rena och välklädda. Jesus var med de som var utstötta pågrunda av handikapp etc. De utstötta lär knappast heller varit hela och rena.
Jesus själv. Uteliggare. Hans kläder var inte hela och snövita.
Nej vet ni vad, jag vill inte att människor i kyrkan ska ha hela och rena kläder. Kyrkan är till för alla och särskilt för de utstötta. För de hemlösa, de fattiga och hororna. De som inte har hela och rena kläder. Vi ser alldeles för mycket av den vita medelklassen, eller vad det nu kallas. Absolut, det är bra att folk har råd med kläder, men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Jesu budskap är större. Guds kärlek är oändlig.
En kyrka där "hel och ren" är dresscode, där vill inte jag vara med.
Jag önskar att det första jag ser på söndag är människor med trasiga skor, skitiga byxor och riktigt mycket urringning. Amen.
Jag hänger lite på forum, och (pågrund av förra inläggets innehåll) så handlar särskilt ett av dem om bröllop. Där var en fråga: " Har man klädkod i kyrkan, eller går det bra att gifta sig i jeans och tröja?"
Absolut en befogad fråga eftersom kyrkbröllop har en tendens att var likamed pampigt, storslaget, påkostat och rent av pråligt i allt, likaså klädseln. Men JA, man får gärna gifta sig i jeans. Jag tycker det vore kraftigt skönt med nån som gjorde det. Kärleken ska hålla i vardagen och det vore fint om nån tog med det till själva vigseln. Men det är klart, kärleken är värd att firas, och då kan ju fina(re) kläder vara ett sätt att markera.
Men nu till frågan. Det som gjorde mig konfunderad.
En präst svarade på frågan, och han skrev nåt i stil med: etiketten säger att man inte ska ha för urringat eller för kort kjol. Bara axlar nämdes också, men mest som att det var förr folk brydde sig om det. Okej, fine, jag kan förstå att nån kan tycka att det är provocerande men utmanade kädsel. Eller ja, jag har svårt att förstå det, men okej, så kan det vara.
Men sen skriver människan: "Personligen tycker jag att "hel och ren" är den bästa klädkoden i kyrkan"
Är inte det helt sjukt?
Först tänkte jag: " Ja, det är ju bra, det låter inte så dömande, hel och ren låter inte så petigt, bara trevligt"
Men sen. Det är ju vekligen HELT vrickat om "Heloch ren" skulle vara det vi vill se i kyrkan!
Vilka hängde Jesus med? Vilka? Inte var det de hela och rena i alla fall. Jesus umgicks med horor. Jag vet inte mycket om hororna på den tiden men jag tror inte att de var hela, rena och välklädda. Jesus var med de som var utstötta pågrunda av handikapp etc. De utstötta lär knappast heller varit hela och rena.
Jesus själv. Uteliggare. Hans kläder var inte hela och snövita.
Nej vet ni vad, jag vill inte att människor i kyrkan ska ha hela och rena kläder. Kyrkan är till för alla och särskilt för de utstötta. För de hemlösa, de fattiga och hororna. De som inte har hela och rena kläder. Vi ser alldeles för mycket av den vita medelklassen, eller vad det nu kallas. Absolut, det är bra att folk har råd med kläder, men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Jesu budskap är större. Guds kärlek är oändlig.
En kyrka där "hel och ren" är dresscode, där vill inte jag vara med.
Jag önskar att det första jag ser på söndag är människor med trasiga skor, skitiga byxor och riktigt mycket urringning. Amen.
söndag. fast inte.
Jag vet liksom inte riktigt.
Jag vill vara i Arvika. Med David. Ungdomsarbetet. Björknäscafét. Det hemtama och det nyskapande.
Men jag vill inte göra ingenting. Inte slösa tid. Inte hamna i gamla gnabb igen. Inte!
Jag vill nog vara i Stockholm. Möjligheterna. Tiden. Prova storstadslivet. Det nya och spännande.
Men jag vill verkligen inte kämpa mot klockan ett år till. Jag och deadlines har gjort slut. Inte stressa ett år till. Inte!
Fy farao vad trött jag är på att allllldrig vara nöjd! Jag trodde det skulle va rätt lätt att börja om, bli ny igen. Men det är väl så, att det gamla inte försvinner bara för att man byter miljö. Det går liksom inte att gömma sig, har jag lärt mig. Det ÄR bra här. Jag HAR roligt och jag LÄR mig massa bra saker. Men, ibland så räcker liksom inte det.
Jag önskar nästan att jag och David inte blivit ihop än. Att det skulle ha blivit om ett år eller två. Då hade det INTE varit svårt att lämna Arvika. Då hade jag bara kommit ihåg gamla gängor, det vidriga fjortis-Timmys-hänget, "Tiki kontra Ritz"- mjäket, bakomryggen-snacket och alla de FÖRBANNADE facken man sorteras in i Hela Jädra Tiden!
Men om så hade varit, att jag och min älskade D inte varit ett "vi" sen mer än ett år, då förstår jag inte hur jag skulle ha klarat tredje ring. Nej det är nog bäst att det är som det är. Därmed inte sagt att det inte är jobbigt.
Jag vill bara bo hos David, vara lite Svensson och fredagsmysa. Sen kan jag bli nytänkade, äventyslysten och inspirerande. För just nu vet jag inte riktigt om jag orkar det.
Kram//H
