Skogshumla

När jag inte har skrivit på en hel sommar så känner jag alltid att jag borde fylla igen luckan med allt som hänt. Men problemet är att när jag väl känner för att skriva, då är det nåt helt annat det handlar om. Jag kommer vilja fylla igen och berätta om hela den strålande fantastiska sommar som gått. Men inte just nu, för jag ska snart gå i säng.

 

Jag måste bara säga att hela den här hösten känns som ett enda långt mellanslag. En väntan på nästa steg, nästa ord, nästa spänning.

Om 36 dagar får David tillträde till vår nya lägenhet. VÅR första, gemensamma, älskade lägenhet. Jag flyttar in efter bröllopet och jag längtar halvt ihjäl mig. På lördag är det tre månader till dagen B. Det är massor som ska fixas såklart, men jag är inte stressad. Det är så mycket annat som händer ändå, jag har inte varken tid eller lust att stressa.

 

Hela den här hösten känns som ett tomrum. Längtar efter något större, något bättre, något varmare, något helare. Jag tror att man kan leva ett helt, tillräckligt liv själv. Att man kan vara lycklig på sina egna två fötter.
Men nu känner jag inte så.

 

Den här hösten är det sista hållna andetaget tills jag ska få bli hel och äntligen komma hem.

 

Godnatt.