Skogshumla

Ibland känns det så. Jag bara finns, mitt i havet.

Jag gör en väldig massa saker. Jag tänker ännu mer.
Jag lever så mycket jag hinner, som Lasse skulle sagt.

Men ibland saknar jag sammanhang.
Träffar en väldig masa folk, men är ändå ganska ensam. Jag har en massa funktioner, fyller massa syften. Det är det finaste i mitt liv, att jag får göra så mycket för andra hela tiden.
Men ibland liksom försvinner jag.

Det är tråkigt.

Jag kan sitta ensam i flera timmar och liksom inte komma på vad jag brukar göra. Vem jag brukar vara. Märkligt.

Det tur att jag träffar David ibland, så jag får lite perspektiv. Då blir jag liksom nån igen. Eller ja, jag är ju alltid nån, men då känner jag mig behövd på riktigt. Det är nog det som är kärlek. Jag behöver honom och han behöver mig. Vi blir liksom bättre tillsammans.

Jag är en ö. Eller kanske snarare en drivande liten gummibåt.

Tur att havet är Gud.