Den komplexa ensamheten
Än en gång fascinerad jag av hur ensamhet är en känsla som kan dyka upp lite hursomhelst, utan riktig relation till verkligheten.
Jag är inte ensam.
Jag har David. Jag har familjen. Jag har vänner i Arvika. Jag har vänner på andra orter som jag vet att jag kan ringa närsomhelst.
Men ändå, ibland känner jag mig ensam.
De flesta av mina bästa vänner bor långt bort. Det är jag inte van. Jag trivdes bäst typ för ett år sen när Sayuri och Josse bodde i stan. Då kunde vi spontanses och dra en vända Ticket to ride. Dricka en kopp te och njuta av livet. Hade Emma bott här också hade varit perfekt :)
Nu har jag också vänner här, vi ses, vi umgås, jag uppskattar det verkligen, tro inte annat! Men det där spontana, att ses utan att behöva förklara sig, att känna varandra på djupet. Brudarna, tjejgänget. Det har jag inte. Jag vet att det är få förunnat att ha sånna vänner, så jag borde kanske inte klaga. Men jag är så oerhört bortskämd med att ha fina vänner alldeles intill. Det har jag haft sen gymnasiet faktiskt. Betel, Kongo, Norrköping och sen Arvika igen. Nu är det inte så, och det saknar jag verkligen.
Kanske är det därför jag funderat över mina olevda liv, om inte om hade varit hade jag ju haft dem, vännerna, nära.
Kanske är jag bara lat som inte orkar ta tag i att lära känna nya bästa vänner.
Hursomhelst; det finns ljus. Världens bästa Sayuri kommer vara i Arvika i sommar. Jag studsade av glädje när jag hörde det! Det kommer bli en fantastisk sommar. Stockholmsbrudarna kan jag träffa var femte vecka och verkligen umgås. Fylla på min kvot.
Det är bra.
Som sagt, jag är inte ensam. Och kanske är jag inte helle ensam om att fundera över den komplexa ensamheten.
Tusen olevda liv.
Senaste veckan har jag funderat.
Tomas Sjödin (fantastisk krönikör, författare, pastor) har skrivit en roman som heter "Tusen olevda liv". Jag har inte läst den, så det kanske är konstigt av mig att referera till den, men jag gör det ändå... Jag har nämligen hört att den ska handla om att vid varje val man gör innebär att vi väljer bort allt annat, och att man på så sätt har tusen olevda liv inom sig. Liv man skulle levt om man valt annorlunda. Hoppas jag gör boken rättvisa...
Och just det där med val har jag funderat över sista tiden. Förra veckan var jag i Göteborg och träffade gamla kära vänner. Bodde hos min käraste Emma och njöt av lite ledighet. Det var då det slog mig: här skulle jag kunnat bo. Här skulle jag kunnat levt. Om allting varit annorlunda.
Den här veckan är jag i Stockholm med plugget. Träffade en vän från Betel på universitet igår och det satte också igång tankarna. Han har bott en vända i Gbg och pluggar nu till jurist. Den vägen valde han.
Ikväll har jag varit på en fet gospelkonsert med Vasagospel, By Grace och Bryant Jones. Jag visste att någa Betlare skulle dit. Det visade sig att vi var tio stycken till slut...! Så märkligt. Hann inte prata med alla, men det kändes så speciellt att vi delat ett år av våra liv (mer eller mindre nära varandra) och nu fanns vi plötsligt, tre år senare i en Frälsiskyrka en torsdagkväll.
När vi gick hem kom det igen. Här skulle jag kunnat bo Här skulle jag VERKLIGEN kunnat bo. Och jag skulle gillat det. Delar veckan med fina kollektiv 466, kära vänner från Kongo m.m. Jag skulle älska att träffa dem oftare.
Mycket av mig finns i Stockholm, även om jag inte alltid tror det.
Så. Hade inte om funnits hade jag bott i Göteborg. Eller Stockholm. Eller utomlands. Och kanske gjort nåt helt annat. Men med tanke på att det där "omet" till stor del är David, så blir det ju en annan sak. Jag är glad att jag har ett om. Jag älskar mitt om.
Jag kan hälsa på Göteborg. Jag är ofta i Stockholm. Och med tanke på att jag får leva med världens bästa "om", så är jag ätt nöjd med att inte sörja min tusen olevda liv.
