Skogshumla

Än en gång fascinerad jag av hur ensamhet är en känsla som kan dyka upp lite hursomhelst, utan riktig relation till verkligheten.

 

Jag är inte ensam.

 

Jag har David. Jag har familjen. Jag har vänner i Arvika. Jag har vänner på andra orter som jag vet att jag kan ringa närsomhelst.

 

Men ändå, ibland känner jag mig ensam.

 

De flesta av mina bästa vänner bor långt bort. Det är jag inte van. Jag trivdes bäst typ för ett år sen när Sayuri och Josse bodde i stan. Då kunde vi spontanses och dra en vända Ticket to ride. Dricka en kopp te och njuta av livet. Hade Emma bott här också hade varit perfekt :)

 

Nu har jag också vänner här, vi ses, vi umgås, jag uppskattar det verkligen, tro inte annat! Men det där spontana, att ses utan att behöva förklara sig, att känna varandra på djupet. Brudarna, tjejgänget. Det har jag inte. Jag vet att det är få förunnat att ha sånna vänner, så jag borde kanske inte klaga. Men jag är så oerhört bortskämd med att ha fina vänner alldeles intill. Det har jag haft sen gymnasiet faktiskt. Betel, Kongo, Norrköping och sen Arvika igen. Nu är det inte så, och det saknar jag verkligen.

 

Kanske är det därför jag funderat över mina olevda liv, om inte om hade varit hade jag ju haft dem, vännerna, nära.

 

Kanske är jag bara lat som inte orkar ta tag i att lära känna nya bästa vänner.

 

Hursomhelst; det finns ljus. Världens bästa Sayuri kommer vara i Arvika i sommar. Jag studsade av glädje när jag hörde det! Det kommer bli en fantastisk sommar. Stockholmsbrudarna kan jag träffa var femte vecka och verkligen umgås. Fylla på min kvot.

Det är bra.

 

Som sagt, jag är inte ensam. Och kanske är jag inte helle ensam om att fundera över den komplexa ensamheten.