den familj jag inte är släkt med.

Jag tog mig en redig långweekend. Fast lördag - tisdag.
Skulle åkt till Uppsala egentligen, men det blev inställt. Såå... vad göra?
Först var de mest förvirring och beslutsångest, men sen tänkte jag att; varför planera? Vi tar't på känn!

Så jag satte mig på ett tåg till Norrköping och mina goda syskon Emma och Jonatan.
Glädje! Vi tog årets första grill med några polare i Herstaberg. Hängde på ungdomsgården de driver i kyrkan.
Pratade till klockan två på natten. Ställde fram klockan till 03.00. Sov i kyrkan för att vi skulle upp tidigt... :)

På söndagen var det gudstjänst. Så fantastiskt att träffa alla dessa underbara människor igen!!! Jag har så många mammor och pappor och syskon där. Ojojoj, jag grinar nästan bara av att tänka på det. Så mycket kärlek!
Träffade otippat min vän Anna Balder där, det var trevligt! Hon, hennes syster Elin och deras kusiner var där för att hälsa på sin mormor(/farmor). Denna mormor råkar vara en av mina förebilder i livet. En riktig ståltant!

En tur till älskade Sörping hann vi med. Tyvärr öppnade inte glasstället förrän idag OCH kanalen var nästan helt uttorkad, men det var fint ändå. =P
Vi åkte tillbaka till Norrpan och fick vår glass. Spenderade kvällen med E & J i Jonatans kollektivs feta soffa. Underbart.

På måndagen tog jag ett ganska spontant tåg (för 88 kr!) till Stockholm. Där gick jag till ännu en av mina fina vänner från Kongo, den vackra Anna-Karin! (Ja, hon är förstås svensk, men det fattade du nog på namnet :-) )

Älskade människa! Har inte sett henne på evigheter, och inte pratat ordentligt på ännu längre, så det var gott att ses igen. Hon bor mitt i smeten i Sthlm, fint att kunna promenera till Drottninggatan... :)
Efter en tur på stan fick vi en något spontan helkväll men två andra Kongo-syskon; Gustav och Linnea. Det var så värt att jag inte ens kan säga hur mycket.

Det är så märkligt hur det blir. Linnea och jag delade rum i Dolisie. Vi delade verkligen livet. Kackerlackorna. Gråten. Sjukdomarna, eländet, frustrationen. Kärleken. Och allt annat i princip. Men sen vi kom hem har vi setts en enda gång på 15 månader. Konstigt. Livet bara springer på!

Vi pratade länge och jag kastades på nåt sätt tillbaka i tiden. Visst, nu pratade vi snarare om utbildningar och sånt än typ "vilken mat man saknar mest?", men vi fyra hör ihop på nåt sätt. Vi delar historia, och det är starkare än man kan tro.

På tisdagen delade jag och A-K Sushibuffé, en ordentlig fika på Vetekatten och ett gott samtal. Själbalsam.

Sen tog jag tåget hem igen, förundrad över kärleken i och till min stora familj, den jag inte är släkt med.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0