Skogshumla

En egenskriven dikt om mitt liv och verklighet.
Uruppförd vid vår studentkonsert, nu till allmän beskådan.
Läs, tänk och kommentera gärna.


Just nu öppnar jag en liten väg, ett kryphål in till mig,

Kalla mig gärna patetisk det är sanningen, jag fattar det.

Men kanske har det jag vill säga nåt som gäller även dig.

Så följ med in eller stå kvar, jag pratar ändå, så mig kvittar det.

Jag är en sån som fyller kalendern till absoluta bristningsgränsen

som lever i tron på att allt får plats och allt hinns med.

Jag andas knappt, jag vet, men vill ändå hinna till en vän sen,

Och jag måste planera in allt, från att äta till tid att vara ifred.

Det har alltid varit viktigt för mig att ständigt prestera.

Och för er som inte vet det än, är det nånting man blir sjuk av.

Ja, att alltid hoppas, tro och vilja lite mera,

Kan vara samma sak som att gräva egen grav.

Det har funnits dagar när jag verkligen inte orkat mer.

Stress, panik , tårar, sömnlös, krav och duktighet.

Dagar när VG på ett prov gjort att mitt liv rasat ner.

Jag hör mig själv, jag låter som ett idiot, men det här har vart, och lite är, min verklighet

Sen är det ju så att vacker ska man vara.

Man förväntas hänga med i varasnygg-hysterin.

Men jag har aldrig känt mig hemma med mode och mascara,

Har aldrig passat in skönhetsindustrin.

Ja, jag har alltid trott att jag har makt över allt jag tar mig för,

Att allt jag vill och kan är helt i mina händer.

Men nu har jag fattat: att från födseln tills man dör,

Är det ytliga ting som styr vart man än sig vänder.

Ja, det är alltså inte ens de mäktiga männen som har tyglarna och håller i.

Det är det vackra folket, de med lägst BMI och mest ansiktsymmetri.

 De som ändå retuscheras i all oändlighet och slutar som en fantasifigur, ja en utopiatlet.

De fyller hela stan med "du borde va som jag!"

För de har ju alla fläckfria beteenden.

I tysthet tvingar de mig till ångest, som om det fanns en lag,

Att man ska vilja vara som dem med pepsodent-leenden.

Man har så mycket mindre makt än man alls kan tänka sig.

Det är inte du som konsumerar, det är prylarna som konsumerar dig.

I säkert ettochetthalvttusen dar har jag varit totalstyrd av den perfekta kvinnan, hon med vackrast hy, plattast mage och mest volym i håret.

Hon kommer alltid ha en åsikt, men hon ska tusanimej inte ha makten. Jag tar den nu.

Att våga hoppas på sekundmirakel och småsaker är att verkligen leva.

Kasta sig ut och prova igen det är det som allting handlar om.

Jag vet jag låter pretentiös, men jag kan inte låta bli.
Jag har hittat nån slags sanning, som jag tänker stanna i.  

Det är så lätt att tro att det inte finns plats för ens egna kvalitéer

Att i samtiden finns ingen som vill lyssna på min kreativitet.

Men sanningen är att världen är öppen för nya idéer,

Människorna är det inte, men världen är, jag vet.

Om du och jag är riktigt tysta kan vi höra hur magman bultar och bränner för vår skull, för möjligheterna och tiden, för förhoppningarna och sanningsstriden .

För händelser med riktigliv, och för dem som ger kärlek mer än som tidsfördriv.

Vågar du riskera, genom att inte satsa på det här?

Jag lovar allt blir bättre, om du jättevill och tror du orkar

Visst kan du vänta, det går att bara vara som du är,

Men väntar du för länge lovar jag hjärtat stannar, torkar.

Jag har insett att jag har för mycket liv och för lite tid.

för att låta mig styras av fröken perfekt.

Det är dags att ta kontrollen över min framtid.

Det är dags att leva livet trots halvdan och defekt.

Det är visst  du och jag som ska ta tag i det här nu.

Eller ja, jag ska göra det nu i alla fall.

För jag är förbaskat trött på att vänta på att nån ska ta sig an, ta sig tid, ta sig frihet att förändra till bättre det jag kan göra alldeles själv, alldeles här och nu.

Jag tar mitt liv tillbaka. Följ med nu eller gå sen, kom in eller stå kvar, mig kvittar det.

Men jag går nu.