Skogshumla

Häpp!
Fyra dagar skola avklarad. futtigt låter det, men ingen dans på rosor måste jag väl erkänna. Ha, inte hade jag fattat att det skulle va en sån här känslostorm att flytta och börja om! Nä vet du vad, det var bättre förr, när man gick i gymnasiet och inte behövde bry sig så mycket mer än om betygen. (Hade jag vetat att jag skulle säga så här ör bara ett halvår sedan, hade jag dödat mig själv) Men ärligt, det är väldigt annorlunda här faktiskt.

   Det som stör mig mest just nu är att jag hade någon sorts böåögd dröm om att det skulle vara mer kravlöst här. Att jag skulle få bestämma om min egen utveckling och mina mål. Att lärarna skulle finnas där mer som uppmuntran än med piska. Men NÄ. Vi har haft träff med pianogänget och sånggänget och HEJ ångest är väl min kommentar. Sanningen är att jag måste bli fetbra på att: ta kritik, inte bryta ihop när jag gör någon lite besviken, göra saker jag inte vågar och ta för mig. Och detta typ NU, annars kommer jag dö på gemensam sång, gemensam piano eller individuella i de ämnena. Det känns ju fint. Suck. Allla är typ bäst i världen, (och det är ingen överdrift!) och här kommer jag med mitt: "Jag vill utvecklas lite,, i min egen takt, för jag kan inte så mycket än"
 
   "Det är bara att bryta ihop och gå vidare" som man brukar säga. Det känns så.

Det positiva är ju att det finns snälla människor här. Människor som ser mig och vågar prata med mig, fastän jag inte säger så mycket. . Personer jag villl lära känna.
Det finns lärare som jag ser framemot att ha lektioner med. Ämnen jag knappt kan bärga mig till.
Det finns bra lokaler som faktiskt uppmuntrar till övning. Jag kommer bli bra på att öva.
Det finns ett kapell med andakter och gudstjänster, I SKOLAN! underbart är faktiskt ordet.
Framförallt finns tid för mig att ätnka och klura ut vad jag vill med mitt liv.

Kanske är mitt kall att bli bibliotekarie. Kanske nåt helt annat. Idag fick jag verkligen feeling under gudstjänsten att Gud vill ha mig till att skriva lovsånger. Märkligt. Men vill Han det, då får han banne mej bjussa på lite inspiration också!

Imorrn lämnar jag TOKholmen och åker till sköna Värmeland igen, det är en outsäglig längtan dit. Inte bara för att David bor där, utan för att, jag vet inte riktigt, men jag hör ju hemma där. Min själ bor där. Och mitt hjärta. Det är bara det att kroppen och hjärnan är österut på fortbildning en sväng.

Nu ska jag krypa ner och hoppas på att sova gott. Jag längtar verkligen hem, så att det gör ont i magen.

godnatt
/H